Älgkalvfilé, hasselbackspotatis med bearnässås, rostad broccoli och en supergod efterrätt.

Filé från älgkalv, mörare än så blir det nog inte.

Söndagmiddag, detta heliga för en skånska. Älgkalvsfilé måste vara det finaste kött man kan komma över. Marinerade köttet någon timme i krossad vitlök, lite soja, sesamolja och min mexikanska blandkrydda, lite limejuice fick slinka med i marinaden. Hetta upp smör i en stekpanna och fräs älgkalvsfiléerna snabbt på båda sidor. Lägg på ett lock och ta av från plattan, nu gonar de till sig och är förhoppningsvis medium rare!

Hasselbackspotatisen, är en 70-talsklassiker som håller än idag. Dela potatisarna i hälfter och snitta som i tunna skivor men inte ända ner. Dutta över lite rapsolja och klicka på smör. Salta. Jag använder gärna flingsalt till den här typen av matlagning. Gjorde detsamma med broccolin. Med i formen åkte också några överblivna cocktailtomater. 

Serverade med ÖSTGÖTA SALLAD och färdigköpt bearnässås. Men man kan ju göra ett eget kryddsmör eller ha mangorajasås till. Dock har jag ätit mangorajasås tre gånger senaste veckan, så bearnässås fick det bli. 

Till efterrätt gjorde jag  NIGELLAS CHOKLADMOUSSE, men bytte ut den mörka chokladen till toblerone. Jesus, så gott det blev. Ska åka över til en kompis imorron och lämna chokladmousse till henne, så jag inte sitter här och föräter mig. Den består av vispgrädde, smör, marschmallows och choklad, så nyttighetsaspekten är ytterst tveksam. Men bra för själen är det. Strödde granatäpplekärnor on the top. Len mousse mötte i dem syrlig knastrighet.  Från tobleronen anades seg mandel och de inte helt smälta marschmallowsen gav moussen en dimension av något tidigare okänt himmelskt fenomen av något mjukt, delikat, som smälte i munnen. /Boel

Hasselbackar, broccoli och några överblivna cocktailtomater på väg in i ugnen.

Hasselbackarna kommit ut ur ugnen.

Färdigt!

Nigellas chokladmousse, men med toblerone istället för mörk choklad. Granatäpplekärnorna tillförde syrlighet.

Kyckling i lergryta med svart trumpetsvamp och hasselbackar

Åh, så gott och svampen plockad alldeles utanför husknuten, rent magiskt.

Jag var så sjuk, ont i halsen och feber och allt det där, stapplade omkring, men tänkte, eftersom jag skulle ha besök att jag stapplar ut en bit i skogen och ser om det finns någon svamp. Jag har förvisso aldrig sett någon svamp där, men med ett nyväckt svampplockarintresse så får man inte missa något av intresse. Tjugofem meter ut ser mina febriga ögon något mörkt på marken, en stor mörk sak. En jättestor svart trumpetsvamp. Wow, finns det en måste det finnas fler. Ja det fanns det. Massor. Den fina gröna mossan var täckt av dessa dyrgripar. Det blev till en oerhört god söndagmiddag. Kyckling i lergryta med hasselbackspotatis och svampsås med äkta vispgrädde!

Kycklingen fick en marinad med vitlök, smält smör, olivolja, salt, peppar och lite honung, rött paprikapulver.

Potatisen skars enligt konstens alla regler, dvs halvera och strimla sedan men inte enda ner i botten utan halvorna ska hålla ihop. Dutta över smält smör. Men jag använder inte ströbröd, som det är i de flesta recept till denna klassiska potatisrätt.

Svampen fick puttra ur sitt spad i en het stor panna, och sedan fräste jag den i smör, saltade och pepprade försiktigt och hällde på vispgrädde och lät det puttra en lagom stund. Jag tycker nog att svart trumpetsvamp är den godaste matsvamp jag ätit. Förutom tryffel förstås. Kantareller är gott men kommer inte riktigt upp i den här ligan. Jag serverade med svart vinbärsgelé, icke att förglömma. Jag åt denna måltid med någon som jag älskar och det gör det inte mindre gott. Idag har jag ätit upp resterna och det var minst lika gott om inte godare./Boel


Svart trumpetsvamp, även kallad skogens svarta guld.